fluppa

Pappa hade ju cancer och den senaste månaden har man märkt av den mer o mer. 

Självklart han man ju märkt av den innan oxå men inte så att han varit sjuksjuk om ni förstår vad jag menar . Jag fick skicka in honom två gånger med ambulans. Jag var kontakt med biståndsbedömare för att Pappa skulle få komma in på ett boende som han nu fick komma till i sista stund. 

Min tanke var att han skulle få komma hem till mig o Micke men allt gick så fort nu på slutet. 

Det har nog inte sjunkit in ännu att han är borta .. känns overkligt... tomt... 

Förra veckan på onsdag morgon ringde min telefon halv 7 och då trodde jag det var Pappa meeen det var Micke som låg nere på soffan och hade ont i sin rygg och kunde inte röra sig . Jag försökte hjälpa honom men icke då. 

När han ringde mig så sa han: Sandra , du måste komma ner o vad du än gör så skratta inte åt mig. O nää jag skrattade inte .. inte först men sen men det gjorde micke oxå. 

Han har haft problem / ryggskott i över 1 v.

Jag fick ringa 112 o det kom 3 tjejer hit o innan dom fick fram om dom kunde ta med Micke o vart han skulle så hade det gått 1,5 timme. Det kom en lättambulans o hämtade honom. 

Sen ringde Kerstin mig och sa att Pappa skulle få komma till Lyktan på em.. så jag tog bilen och åkte mot Falun. Hälsade på Pappa o när jag var där så kom chauffören som skulle köra honom så jag hjälpte till o följde med ner till bilen. Precis då var Mcke färdig från akuten så plockade upp honom, in på apoteket , upp till avdelningen igen för pappa hade glömt sin necessär där. Sen hemåt byn. 

Dumpade av Micke hemma sen ner till Bärke o hämtade grejer till Pappa o sen vidare till Lyktan. Pappa var såå trött när jag kom så han orkade inte prata så mycket . Jag plockade in grejer o satt med honom o kollade på tv sen åkte jag hem o japp jag däckade på soffan. Helt slut var jag! 

Sen har jag varit där varje dag .. Brorsan var med fredag o Lördag sen blev det för jobbigt för honom att se hur Pappa blev sämre o sämre . Jag förstår honom. Pappa pratade och var med från torsdag till söndag . Jag kom dit på söndag em och då var han väldigt orolig. Ssk var där så han fick lugnande . 

Jag ringde Kerstin så hon kom och var kvar tills 23 på kvällen. Jag var där hela natten. 

Det är en jävla sjukdom som bryter ner kroppen totalt. Man känner sig så maktlös när man sitter bredvid och man kan inte göra något än att bara vänta .. vänta på att det ska ta slut ! Så vidrigt så det finns inte . Men jag kurade ihop mig i en fåtölj bredvid Pappa å höll hans hand o pratade med honom. Hörseln är det sista som lämnar så hoppas han hörde allt jag sa. 

Natten var något lugn. 

Kerstin kom tillbaka på morgonen o då åkte jag hem o duschade sen tillbaka igen med Theo som ni ser ligger i sängen o myser. 

Jag är ganska tom på ord o vet inte riktigt vad jag ska skriva .. 

Men iaf så ja Kerstin åkte hem igen vid halv 12 ..  jag var kvar .. o väntade ... pratade .. 

Höll hans hand så han skulle känna att jag var där! 

Jag fick mat o efter maten gick jag ut med Theo en snabbis. Inna det bäddade jag om Pappa o hans andning blev bättre o lugnare och nånstans där visste jag nog att det var slutet... jag gick ut snabbt i högst 3-4 min med Theo ringde  Marko snabbt men sa att jag måste in igen .. när jag kommer in så är Pappa dörr mer öppen ( ssk hade varit in då) när jag kommer in så ser jag att det är slut.. eller nära . Jag hinner ta hans hand o säger  : Nu Pappa kan du släppa taget .. jag är med dig❤️❤️

Jag blev sååå ledsen men samtidigt var det skönt för honom att slippa lida . Döden är fridfull på något vis .. det är den🙏🏻 Min Pappa är en ängel nu.. min skyddsängel . 

Zaara som jobbar där kom in o kramade om mig o jag grät som ett barn. Hon o jag gjorde iordning Pappa och han blev så fin. Sen tände jag ett ljus och satt där en stund för mig själv innan Kerstin o hennes syster kom. 

Micke kom oxå ..  Han har aldrig sett en död människa förut men han gjorde det ❤️ 

Så denna vecka har varit kaos... att ringa hit o dit . Varva ner , tänka , inte tänka . Sortera känslor , allt är ett enda virrvarr. Det kommer sjunka in det vet jag.. jag skriver så opersonligt känner jag när jag skriver men nja...