Pappa har varit borta i 1 år nu. Saknaden kommer nog aldrig försvinna och jag kan tycka att den blir mer påtaglig ju mer tiden går eller så har jag inte tillåtit mig själv att sörja ordentligt. Nu kan det svämma över mig ibland att han är borta och tårarna
rinner.
I början tyckte jag det var skönt att gå till hans grav men nu tar det emot att göra det.
Tiden läker alla sår sägs det … ❤️
Han är nog med mig på ett eller annat sätt.
Kram på er
